Historia och impuls

Historien börjar med en konstnär. Bruno Liljefors, en av Sveriges mest älskade naturmålare, låter bygga en ateljévilla i Ytterjärna och flyttar in 1905. Han kallar den Wigwam. Runt huset håller han djuren han målar, och han planterar en lång granhäck. Han bor kvar till 1917.

Efter honom bygger nya ägare på villan med en övervåning och balkonger, och de lägger grunden till den trädgård som senare ska bli en park. Huset får så småningom namnet Vita huset.

Från 1930-talet växer det fram verksamheter i Järnatrakten som bygger på antroposofins syn på människan: först läkepedagogik för barn som behöver särskilt stöd, och så småningom odling, konst och skolor.

År 1949 hålls det första av de nordiska sommarmöten som samlar människor från hela Norden kring dessa idéer. De mötena räknas i stiftelsens urkund som dess historiska rot.

År 1964 öppnar ett nordiskt utbildningsinitiativ i Vita huset: Rudolf Steinerseminariet. Den 22 mars 1965 skriver sex människor under stiftelseurkunden: Oskar Hansen, Arne Klingborg, Helmer Knutar, Åke Kumlander, Rut Nilsson och Jörgen Smit.

Ändamålet är en fri högskoleverksamhet, i synnerhet med unga människor, förankrad i Norden. Studieprogrammet ska formas gemensamt, av styrelsen tillsammans med lärarna i ett kollegium.

Ordet seminarium betydde från början fröbädd, av latinets semen, frö. Det som bar seminariet var en tydlig bild av vad bildning kunde vara, och lärare från hela Norden som kom hit och undervisade en vecka eller två var. Ur den fröbädden växte något som många människor skulle bygga vidare på, långt bortom den gamla villan.

Under 1960-talet formas parken om kring Vita huset, under ledning av Arne Klingborg. Från 1968 och ett kvartssekel framåt byggs hus efter hus, ritade av arkitekten Erik Asmussen: mjuka former, naturliga material och färger som valts med samma omsorg som en målning. Varje hus formas efter det som ska ske i det, som eurytmihuset med sitt höga tak och sitt åttkantiga golv.

Avloppsvattnet renas biologiskt i dammar som samtidigt är en del av parken, där vattnet leds genom skulpterade stenkar som får det att röra sig i slingor. År 1977 tilldelas husen Sveriges mest ansedda arkitekturpris. Juryn lyfter fram enkelheten i detaljerna, de få materialen och den egensinniga färgsättningen.

Färgen arbetar Asmussen fram tillsammans med Arne Klingborg och målaren Fritz Fuchs, som tar sig an mycket av själva målandet. År 1992 invigs Kulturhuset, byggt som ett allkonstverk där form, färg och ljus hör ihop.

Seminariet blir antroposofins nordiska centrum. Här utbildas waldorflärare och waldorfförskollärare, läkepedagoger och socialterapeuter, bildlärare, eurytmister, konstnärer och biodynamiska odlare. Studenter kommer från hela Norden. De flesta bor på platsen, och det är fullt i varje hörn. Sedan tar de med sig det de lärt sig ut i skolor, förskolor, gårdar och verksamheter.

Under 1990-talet förs utbildningarna vidare till en egen högskola, som än i dag håller delar av sin undervisning i Ytterjärna.

Stiftelsen byter namn till Stiftelsen Kulturcentrum Järna. Grundarna skrev in i stadgarna att ändamålet aldrig får ändras, och det har det inte heller gjort. Det är samma impuls som bär, men uttrycken skiftar med tiden.

Utbildning hör fortfarande till platsen. Waldorf­barnskötar­utbildningen, som funnits sedan 2017, samlar sina deltagare här fyra veckor om året, och fler utbildningar är under utveckling.

Det som började som ett seminarium för unga människor lever vidare i det stiftelsen gör i dag: i utbildningen, i kulturlivet och i arbetet med parken och trädgården. Så förs det vidare som många har byggt upp här.

Fröna i stiftelsens symbol bär seminariet vidare. Vi sår för framtiden med frön ur vår historia.